Finanskrisen, förklarat till en tolvåring
Föreställ dig att vi var ett kompisgäng som tillverkade och sålde små saker till varandra. Uffe, Göran, Carla, Anna, Jesús, Noppe, Emmy, Jessie, Ching och Feppe.
Och så Bonke, då.
Han heter egentligen Benke, men alla kallade honom Bonke för att han är så in i helvete aggressiv. Han har inte bara en bokstavsdiagnos, det är snarare så att han har hela jävla alfabetet och halva det grekiska också. Men han köpte mycket av alla andra, så det var rätt okej ändå. Godis, små smycken av stenar, snäckskal. Alla var glada. Eller åtminstone ville inte protestera, för det var kul att Bonke köpte saker, även om han blev ganska hotfull när folk tvivlade på honom.
För grejen var att Bonke hade köpt mer än han hade sålt ganska länge nu. Han gick helt enkelt kroniskt back, levde “över sina tillgångar”, som man säger. Bonke hade slutat betala med pengar helt och hållet, för han hade aldrig några. Han betalade med små lappar i stället, där det stod hur mycket han var skyldig, och så lovade han att betala senare. Han satt och skrev nya sådana små lappar på sitt rum på kvällarna, som han betalade de andra med. Han sade aldrig när det där “senare” skulle bli.
Ingen annan kom undan med det. Bara Bonke. För om någon skulle börja protestera när han ville köpa något… Bonke var ganska storväxt och kunde se ganska elak ut. Kunde vara ganska elak, också. Och dessutom ville ju alla ha tillbaka sina pengar den dag då Bonke började gå plus igen, så alla fortsatte att acceptera de små lapparna som Bonke satt och skrev hemma på sitt rum. “Bonkepengar. Fem kronor”, stod det på dem.
Det blev till och med så till slut att folk började handla med varandra direkt med Bonkepengar. Alla hade helt enkelt samlat på sig så många att det var lika enkelt. Efter ett tag hade Ching nästan lika mycket Bonkepengar som riktiga pengar.
Fast det var ju kul på ett sätt. Alla fick ju mer pengar hela tiden att röra sig med. Visserligen gick ju priserna på allting vi gjorde upp också, för det fanns inte mer att sälja egentligen, bara mer pengar. Men Ching hade ju blivit dubbelt så rik som om han inte hade haft några Bonkepengar. Han var jätteglad över det.
Sedan hände något. Vi började fundera över att Bonke nästan aldrig sålde något. Det var bara blickar först mellan oss alla. Gradvis, när Bonke inte var med, började vi skicka oroliga ögonkast.
Sedan sade någon, jag minns inte vem, det som alla tänkte:
Vad händer om Bonke aldrig betalar tillbaka?
Plötsligt, lika plötsligt som en stark ficklampa som tänds i natten, så insåg alla att Bonkepengarna faktiskt kunde bli helt värdelösa. Alla bara låtsades att de var värda lika mycket som riktiga pengar. Att om Bonke inte betalade tillbaka, så satt alla med en massa fåniga lappar som inte var värda något. Men eftersom ingen ville säga “mina pengar är inte värda något”, och plötsligt vara urfattig jämfört med alla andra, så fortsatte vi allihop att låtsas som om Bonkepengar var riktiga pengar.
Feppe var den som först försiktigt började försöka bli av med alla Bonkepengar. Han erbjöd oss andra att köpa hans Bonkepengar för mindre än de var värda. Eller mindre än värdet som stod på dem, i alla fall. Han ville ha fyra riktiga kronor för varje fem Bonkekronor.
Sedan kom Anna och frågade efter tre kronor för varje Bonkefemma. De båda hade snart bara riktiga pengar, medan andra hade köpt deras Bonkepengar. För Bonke skulle väl snart betala tillbaka? Då hade de andra gjort en bra affär.
Men det var inte en så bra affär. För plötsligt sålde alla Bonkefemmor till varandra för två och femtio. Ingen ville egentligen ha Bonkepengar längre. Vi kom överens om att Bonkepengar egentligen bara var värda hälften av det som stod på dem. Det var ingen som sade överenskommelsen högt, vi bara visste det allihop ändå.
Det bekymrade inte Bonke alls. Han började bara skriva Bonketior i stället, så kunde han fortsätta köpa saker för fem kronor. När någon frågade när han tänkte betala tillbaka, så tornade han bara upp sig så där hotfullt som alla visste att Bonke kunde göra.
Sedan kom den där dagen.
Den där dagen när vi fick se allt som Bonke hade köpt av oss. Hur fint han hade det på sitt rum. När vi insåg att han bara hade tagit saker av oss hela tiden, utan att ge oss pengar för dem. Han hade bara gett oss lappar. Han hade bara suttit och skrivit lappar åt oss. Han tänkte aldrig betala en enda riktig krona, han bara utnyttjade att vi trodde på honom, och att vi inte ville förlora de Bonkepengarna vi redan fått.
Men det var försent för det. Vi hade ju förstått nu att han aldrig tänkte betala tillbaka en enda krona, även fast det stod så på Bonkepengarna.
Då lade vi tillsammans alla Bonkepengar som vi hade i en stor hög, som vi visste bara var skräp. Och så tog vi inte emot några mer av honom. Det var inte riktiga pengar, han tänkte aldrig betala tillbaka. Han blev jätte-jättearg, men det hjälpte inte. Vi visste att vi hade blivit lurade, och vi tänkte behålla våra saker själva.
Sedan kom den riktiga chocken.
Ingen av oss hade några pengar att köpa saker av varandra för längre. Vi hade blivit så vana vid att saker kunde kosta både tjugo och trettio kronor, fast de bara hade kostat en krona eller två innan Bonke hade börjat skriva sina dumma lappar. Vi hade alla trott att vi hade massor av pengar, men det hade vi inte. Vi hade blivit vana vid att betala något som kostade 35 kronor med 10 riktiga kronor och 25 Bonkekronor.
Plötsligt hade ingen råd med saker som kostade 35 kronor. Eller ens 20, eller 10. Ingen hade några pengar längre. Ingen kunde köpa saker eftersom priserna låg kvar, och ingen kunde sänka priserna på det som de ville sälja eftersom de själva behövde pengarna så mycket.
Vi insåg, motvilligt, att det inte bara var Bonkes fel att vi blivit fattiga. Det var lika mycket vårt eget fel. Vi hade ju varit dumma nog att tro på honom fast vi visste innerst inne att han ljög.
Det blev en jättejobbig tid där ingen hade råd med någonting. Allt var jätte-jättedyrt, allt på grund av Bonkes dumma låtsaspengar. De hade fått allt att bli jättedyrt, medan ingen i själva verket hade några pengar. Vi fick väldigt snabbt vänja oss vid att vi helt enkelt bara kunde köpa saker som kostade kanske en krona i stället för de sakerna som kostat tio vi köpt tidigare. Det var inte så vi var vana att leva, dag till dag, och det var jättejobbigt. Men ingen hade ju några pengar, och allt var fortfarande dyrt.
Här avslutar vi historien och gör ett hopp till hur det ser ut i dagsläget:
USA har haft en negativ handelsbalans sedan 1976. Varje år, år efter år, efter 1976 har USA levt över sina tillgångar. Fem år tidigare hade USA ensidigt sagt upp Bretton-Woods-överenskommelsen som knöt dollarn till guld, och garanterade en viss mängd guld för dollar. Efter den 15 augusti 1971 var det bara att starta sedelpressarna, och det gjorde USA också.
De senaste åren har USA haft ett handelsunderskott omkring 700 miljarder dollar. Det är fem gånger mer än landet som ligger tvåa. USA köper helt enkelt väldigt mycket mer än det säljer. Det kompenserar USA genom att sälja skuldsedlar (och skramla lite lagom med sin stora militärmakt vid sidan av).
I dagsläget finns det nästan tre triljoner dollar i valutareserver utanför USA. Närmare bestämt 2.729.230.000.000 dollar. Räkna nollorna. Det är sådana skuldsedlar. De har halverats i värde på några få år.
Just nu pratar folk om “finanskris”. Som om botten var nådd. Som om det var en tillfällig svacka. Som om läget var helt under kontroll.
Vi har bara kommit till den punkt i berättelsen där folk tittar på varandra och oroligt frågar “Vad händer om Bonke aldrig betalar tillbaka?”.
För det behövdes bara sås ett frö av tvivel för att släppa snöbollen i lavinbacken. Jag visste inte vilket fröet skulle bli, bara att det skulle komma ett. Fröet kom från klantiga finansinstitut som bara var först med att falla på sitt eget grepp. Det är de finansinstituten som experterna inom samma finansvärld pratar om nu, men de pratar inte om att den underliggande orsaken är den hejdlösa optimism som kommit från att USA konsumerat sig uppåt i ekonomin med nytryckta pengar som andra köpt som skuldsedlar för att hålla uppe värdet utan någon annan täckning än tron på att USA självklart betalar tillbaka, så rikt som landet är. Utan att prata om det så förstår man inte hur jävla brunt läget är.
Läget kommer att stabiliseras, men inte utan att Bonke slutar köpa prylar för låssisar. På andra sidan historien finns det en helt annan världsekonomi, och den vet jag inte hur den ser ut.
Technorati Cosmos: Andra bloggar som kommenterar denna post 
Läs i reader |
Läs i mobilen |
Denna bloggen finns på Bloggkartan.seAndra roliga surftips:
Roligt&Tokigt |
MobileBling |
Reklambloggen |
TrummenäsKrocket |
Tekniktips 
